25/12 - 08

Hej Hallå!

Mkt har hänt sen jag skrev sist. Jag har ju t.ex. blivit ett år äldre. Min födelsedag var väll lite blandade känslor, mkt hemma i Sverige som hade hänt som påverkade mig, så var kanske inte i mitt esse under dagen men det styrde vi upp till kvällen. Då var hela teamet och Mohi ute och åt på en thai restaurang för att fira mig, och firad det blev jag minst sagt. Fick Himla mkt fina presenter!!! Hurra för mig!!

Sen  efter det så har det varit mkt berg och dal bana för min räkning. I början var jag såå inställd på att det nog blev roligare när jag kände mig 100% säker på det jag skulle guida om, men så blev det inte. Nu är jag ganska kunnig inom både landet och framförallt historien, men känner fortfarande aldrig att jag verkligen tycker det är skoj. Det uppenbarades också ganska tydligt för mig när jag fick i uppgift att få in lite pengar till miniguiden som vi hade planerat att vi skulle få in sponsorer till. Jag hade bestämt möte med en juvelerare som var måttligt intresserad av att betala de summorna vi ville ha. Han hade väldigt starka argument för att vi var en arrangör som bara körde vår säsong halva året och vi dessutom redan var halvvägs genom vår säsong. Efter mkt argument och diskussioner så fick jag honom att köpa en halvsida i vår miniguide. När jag fått genom detta, fick jag ett samtal från Jenny som lät väldigt besviken, då denna mannen var vårt sista hopp till att vi överhuvudtaget skulle få en miniguide. Jag tänkte inte ge mig, - jag gick därifrån med ett kontrakt på två helsidor värt 13000L.E. Helnöjd! Den kicken och känslan som jag fick när jag gick därifrån, -hade jag inte känt sen jag kom ner till Egypten, en känsla som jag brukade känna väldigt ofta hemma, adrenalinen som bara flödade genom kroppen, underbart! 

Det var först då det verkligen fick mig att tänka efter: -varför är jag kvar här när jag inte ens tycker att det är roligt?!? Visst jag vet att jag gör ett väldigt bra jobb, men det spelar ju ingen roll när man går till jobbet varje dag och inte känner glädjen i det man gör och åstakommer.

Att ha ett jobb som man ärligt känner glädje för varje dag, är en ganska viktig del av vardagen, då man spenderar så mkt tid på sitt arbete. Har känt väldigt länge också att jag bara står och stampar, känner inte att jag kommer vidare, -jag vill mer.. Jag vill utvecklas.. Här hade jag kunnat stanna om jag verkligen hade brunnit för att guida, men jag känner inte att det är speciellt upphetsande! Många andra, känner verkligen att det är deras kall i livet, eller de tycker åtminstone att det är så pass skoj att de gärna vill syssla med det så länge de tycker det är lika roligt. Jag har aldrig tyckt det är speciellt roligt och nu har jag ju faktiskt turen att jag har ett jobb som jag älskar hemma, och varför ska jag då vara kvar här då, när det är hemma jag egentligen vill vara?

Jag tog beslutet att säga upp mig, efter mkt betänkande och eftertanke. Mycket splittrande känslor kring detta beslut, då jag tycker så galet mkt om de människorna som jag jobbar med här nere, och vissa av dem är det väldigt tufft att inse att jag ska lämna. Men jag övervägde det fram och tillbaka, och kom fram till att detta var för det bästa för min egen skull. Har mått så dåligt härnere den senaste tiden (ganska lång tid) och nu får det nog räcka, med hälsan som jag har haft också så tär det mkt mer på en än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Så MiMi kommer hem igen, om en månads tid ungefär.

Igår var det julafton, julstämningen här nere existerar typ inte. Väldigt liten del av befolkningen som firar jul, då det bara är ca 10% kristna här. Men vi gjorde vårt bästa för att få till en mysig jul ändå. Vi samlades hela teamet hemma hos mig och chriss. Här delade vi ut julklappar, och lekte julklappsleken. Himla skoj var det. Därefter tog vi oss ner till Café del Mar där vi tillsammans med Apollo åt riktigt julbord. Mysigt värre!!!

Idag var det tillbaka till jobbet, och jag var på väg till mitt andre hotell när jag var med i en ganska ordentlig bilolycka. Så nära det var att alla strök med. Min chaufför (inkompetent) skulle göra en U-sväng mitt på en väldigt stor och trafikerad gata, han saktade in och påbörjar sin sväng i ett lågt tempo. Då en bil kom bakifrån i ca100km/h och kör givetvis rakt in i oss. En stor smäll följt av X-antal spins runt runt runt. Allt gick så snabbt, hann knappt fatta vad som hände, hittade mig själv efter en stund sittandes i framsätet och hyperventilerade. Tog mig ut ur bilen och stöttade mig mot muren som var nära till hands, kunde knappt stå upp, bara skakade. Reflekterade över vad som hade hänt, kände efter om jag var skadad på ngt sätt, - kände mest av det i nacken. Massa folk hade samlats då det var en kraftig smäll, en man hjälpte mig bort från bilen. Tittade bak på bilen som var mosad hela bakdelen.

Ibland har man en änglavakt, det hade jag idag. Hade den andre bilen träffat oss lite längre fram, så hade det varit pankaka av alltihop!

Ringde Johannes och fick fram med en svag röst: - vi har krockat!!!

Han kom och hämtade mig cirka 30 min senare- satt på trappan utanför hotellet och hetsrökte när han kom, polisen var där och de båda chaufförerna hade blivit vänner igen.

Åkte tillbaka med Johannes till kontoret, sen åkte jag hem. Ska jobba igen i eftermiddag, Jenny fick ta mitt sista hotell som jag aldrig hann till. Nu har jag några timmar på mig, att bara va lite... Har en film i huvudet som bara går på repeat, samma scen som spelas upp för mig.. Just när jag ser den andre bilen komma i så hös hastighet mot oss, jag skriker till och sen smäller det. Läskigt hur saker å ting kan hända inom så kort tid, och hur mkt det kan förändra allt egentligen. Nu hade jag extrem tur idag, men det hade lika bra kunnat gå precis tvärtom, rent åt helvete helt enkelt!

Vad det var idag som gjorde att det gick som det gick, det vet jag inte. Men jag är såå Himla tacksam!! Spenderade sen hela kvällen på sjukhuset för nacken, -rönkade och hade sig.. Men det var inga frakturer så som vanligt så löser Egypterna det såå bra genom att bara trycka i en massa droger, ljuvligt!

17/1 - 09

Hej Hej Hej!

Nu sitter jag på Cairos flygplats.. Lång dag, lång vecka, framförallt världens längsta månad.

Efter bilolyckan så blev jag väldigt svårt magsjuk. Skulle envisas i tre dagar tills nyårsafton innan jag väl tog tag i det, och insåg att medicinerna som hjälpt tidigare inte skulle göra ngn nytta denna gång. Natten till den 1/1 -09 åkte jag in på sjukhuset och blev inlagd där i tre dagar. Jag hade fått en väldigt alvarlig maginfektion i hela magen. Ngn typ av bakterie som hade orsakat det hela såklart. Men det var så pass illa att de pratade om att operera mig till en början, fick rönkat alla organ osv. Silken pärs det va, tre dagar på egyptiskt sjukhus är inget jag önskar ngn -FYFAN!!! Så ledsen som jag var under denna perioden har jag definitivt aldrig varit, grät mig genom varje minut på dygnen. Då var Ms Larsson inte kaxig, nä det va hon inte!

För två veckor sen så kom de nya guiderna, -under perioden som jag var på sjukhuset. Det har varit jag som har tagit hand om dem och lärt dem det väsentliga. Men silket annorlunda team det är jag lämnar gemfört med det jag själv var med om att skapa, känns som det är ett helt nytt team, mkt har förändrats. Om det är bättre eller sämre det vill jag låta vara osagt...

Idag skulle jag flyga hem, hade avskedsfest hos Mohi igårkväll, Solresor, Bravotours och Hispania var på plats, himla skoj var det. Grillfest i januari, det är inte varje år man har det!

Igårkväll kläckte Isac plötsligt ur sig att han inte fixat det tillstånd som jag skulle behöva idag för att kunna flyga med charterflyg hem, då jag har varit i landet mer än 3 månader så får man nämligen inte nyttja charter längre, då måste man flyga reguljärt. För att man då ska få flyga ska man ha ett visst tillstånd som intygar detta, och det hade Isac strutnat i att fixa -Enchala det kommer gå bra! OKOK???

Det gjorde det inte såklart. Checkade in och killen i disken verkade inte alls reflektera över hur länge jag varit i landet, men han glömde ge mig boardingkortet vilket innebar när jag gick tillbaka för att få det, så skulle de dubbelkolla mitt pass, och då såg de på stämpeln att jag varit här för länge för att flyga med charter. De tog tillbaka mina väskor illa kvickt, och sprang runt och stojade med mitt pass ett bra tag. Sen sa de att jag inte fick flyga, och killen som hade checkat in mig fick sparken. Jag började storböla mitt inne i hallen, Jenny T:s man Mahmoud Rafey tog hand om mig, hjälpte mig ut igen. Kom ner på parkeringen där resten av teamet stod och tog mot nya gäster. Johannes var så arg över att Isac inte hade fixat tillståndet, han hade verkligen bara skitit i det. Så det blev till att åka och boka reguljärflyg till mig istället på eftermiddagen. Flög vid midnatt till Kairo.
När jag skulle ifrån Kairo vidare till Istanbul, så började problemen igen. Eftersojm de redan hade cancelerat mitt visum när jag skulle flyga tidigare på dagen, så såg det nu ut som jag varit i landet illegalt hela tiden. Efter mkt tjafs att jag skulle betala böter för hela denna perioden, så gav jag upp och ringde Isac så han fick förklara för dem, -de är ju inga höjdare på engelska nämligen. Problemet var då att det var ingen som ville ta min telefon, -LALALA sa de och bara skakade på huvudet. Efter mkt om och men så kom det till sist en polis som var så pass vänlig att han tog telen. Isac förklarade, och tillsist fick jag komma genom.

Nästa dag, cirka tolv timmar senare landade jag på Kastrup i Köpenhamn,  Mkt känslor i den stunden, OJOJOJ! Vi åkte hem till Mamita och jag gjorde mitt bästa för att ställa om mig till back to sweden igen.

Hade söndagen ledigt, sen var det back to work igen på måndag. Ingen vila ingen ro, -precis så vi vill ha det! J

Känns underbart att vara hemma igen, är så Himla glad och lättad.

Saknar redan vissa speciella i Egypten, vissa kom att komma mig väldigt nära. Men jag är säker på att vi kommer hålla kontakten, allt man har varit med om och upplevt tillsammans, - bra som dåligt har fört en samman, på ett unikt sätt och det tror och hoppas jag alltid kommer hålla i sig!

Nu är min vistelse i Egypten slut, efter mkt om och men.. Jag har lärt mig otroligt mkt på vägen, speciellt om mig själv. Det har varit en tuff resa, men som sagt en erfarenhet för livet!

Nu är det tillbaka till vardagen i Sverige, tillbaka till alla nära och kära och till tryggheten, en ny era har fått sin början! - Lovely!